Efter allt ståhej kring förslaget på svensk imamutbildning kan det vara på plats att återge de tankegångar som framfördes av JAN HJÄRPE professor emeritus i islamologi & OTHMAN AL TAWALBEH projektledare studieförbundet Ibn Rushd i debattinlägget nedan som publicerades 2007-06-19 i SvD. En sådan utbildning skulle se ut så här:
Skapa delad imamutbildning
I Holland har säkerhetspolisen funnit det för gott att besöka moskéer och hålla koll på vad som sägs i predikningarna. I några av Hollands cirka 500 moskélokaler har imamer från Marocko och Turkiet framfört politiskt laddade budskap med minst sagt olyckliga formuleringar och uttryckt åsikter som upplevts som kvinnoförnedrande.
I Frankrike har några predikanter propagerat radikala och militanta former av islam. Någon hade till exempel förklarat att mannen har rätt att slå sin hustru, andra hade uttalat stöd för terroraktioner.
Det är sådan som lett till problem för ”de vanliga fromma”, de som vill leva ett väl integrerat liv i det frans-ka samhället.
Och arbetslösa och frustrerade unga har presenterats en ensidig och konspiratorisk världsbild som motverkar deras möjlighet till en fungerande framtid.
Av de cirka 1200 imamerna som verkar i Frankrike är det bara en tredje- del som är franska medborgare. Inrikesministeriet ser en lösning på problemet i form av en fransk imamutbildning.
Men där finns många muslimska organisationer med olika tendenser, och det inte är lätt att få fram ett fungerande samarbetsorgan som kan sägas vara representativt. Tanken är i alla fall ett utbildningsprogram med franska språket kombinerat bland annat med universitetskurser i rättsväsende, samhälle och religionshistoria.
I England har säkerhetspolis och allmänhet noterat att radikala och fientliga budskap förekommit i några speciella miljöer (som den beryktade moskén i Finsbury Park i London). Liknande har hänt i Spanien, i Tyskland, ja, i de flesta europeiska länder.
Sverige är inte undantaget. Före-kommer ”dubbla budskap” i de svenska moskéeerna? Det har gjorts gällande att predikningar har varit olika på arabiska och på svenska.
En del imamer som verkar här i Sverige har sin utbildning helt utanför den västliga kontexten och saknar tillräcklig kunskap om hur samhället fungerar. Det kan föra med sig problem, då imamen kan ha ett inflytande som opinionsblidare bland muslimer i Sverige.
Imamer som inte kan svenska och som inte är insatta i frågor som rör vardagslivet i Sverige kan bli till ett hinder för integration.
Detta är ett problem. Det svärtar bilden av islam, och det försvårar för alla dem som vill ha en fungerande religiös praxis, väl integrerad i samhälle och socialt liv.
Det är tragiskt om religiositet eller religionsintresse leder till enklavisering – att det uppstår slutna grupper, minisamhällen med minimal och problematisk kontakt med omgivningen, eller till misstro mot samhället och till samhälls- fientlig militans.
Här finns ett behov av religiösa ledare och förkunnare som har de relevanta redskapen att hjälpa särskilt de yngre att formulera tro och identitet; en förkunnelse som kan minska i stället för att öka känslan av främlingskap i samhället.
Detta är bakgrunden till att frågan om imamutbildning har kommit på agendan i en rad europeiska länder. Så även i Sverige där en rad konkreta politiska initiativ har tagits.
Det borde inte vara så svårt att lösa. Ett program kan byggas upp där kurser som redan finns vid universiteten läses tillsammans med andra högskolestudenter: kurser i svenska, arabiska, religions- historia, religionsfilosofi, språk- och texttolkningsteori, och samhällsorienterande ämnen.
Detta är då den ”sekulära” delen av en imamutbildning. En viktig sak är att den är icke-konfessionell och studeras tillsammans med andra, oberoende av religionstillhörighet (eller ingen alls).
Sedan kommer den specifikt ”islamiska” delen av utbildningen, tro och praxis, den som universitet och högskolor inte kan (och inte bör) ge. Den måste vara en angelägenhet för de muslimska organisationerna att ordna, med eller utan statligt stöd.
Den får i sin tur möjlighet att fungera på ett relevant sätt om de studerande först har sin ”sekulära” kompetens och därmed förmågan att se och analysera problemen på ett relevant sätt.
JAN HJÄRPE
professor emeritus
i islamologi
OTHMAN AL TAWALBEH
projektledare studieförbundet Ibn Rushd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar