Förra veckan bjöd Lars Leijonborg hem sina forna partiledarkollegor på avskedsmiddag. På menyn stod marulk: ”åtta minuter i lättsaltat vatten, otroligt gott”. Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson och Göran Hägglund uppvaktade med ett fotocollage från den gemensamma valrörelsen.
–Vi hade inte några som helst sakfrågor att tala om, utan kunde bara vältra oss i trevliga minnen.
Efter drygt tio år och 33 partiledardebatter i riksdagen avgick han i september, både som ordförande för folkpartiet och som chef för utbildningsdepartementet. Kronprinsen Jan Björklund har tagit över. Men Lars Leijonborg blev kvar i regeringen, med ny titel: högskole- och forskningsminister.
–Det är fascinerande att få byta uppgifter i livet ibland. Jag har gått från att vara generalist till att verkligen få fokusera.
I regeringskansliet arbetar de mångåriga parhästarna fortfarande sida vid sida. Ett unikt arrangemang – och inte oomtvistat. Statsvetarprofessorn Ulf Bjereld har rest två frågor: Kan Lars Leijonborg avhålla sig från att peka med hela handen, och samtidigt undvika att uppfattas som en politisk fördetting?
–Det skulle naturligtvis inte fungera om folkpartiet hade två partiledare, det inser jag bättre än de flesta. Det andra får väl historien och omvärlden så småningom döma av.
Av Stockholms studentkårers centralorganisation får högskole- och forskningsministern bara betyget G, eftersom han varit ”märkligt frånvarande”.
–Jag har starkt fokus på att nå resultat, utspel för utspelens egen skull känns inte så viktigt. Jag tycker att jag har åstadkommit en hel del redan, och är inställd på att det ska bli betydligt mer.
I en omdebatterad fråga ger Lars Leijonborg nu besked. På samma sätt som staten bidrar med pengar till prästers och pastorers högskoleutbildning bör skattemedel användas till att utbilda imamer, klargör han. Regeringen ska, ”i nära dialog med muslimerna i Sverige”, tillsätta en utredning med uppdrag att ta fram ett konkret förslag.
–Min uppfattning är att vi bör hjälpa muslimerna med en svensk imamutbildning, eller åtminstone kompletterande studier i samhällskunskap och svenska. Det här är en rättvisefråga, och vi ska hitta fungerande former för detta.
Riksdagsledamöter från flera partier har länge krävt att Sverige, i likhet med Danmark, ska starta en högskoleutbildning för imamer. ”Först när den muslimska religionstillhörigheten är ett naturligt inslag i det svenska samhällslivet kan vi bryta utanförskapet och isoleringen som många svenska muslimer upplever”, motiverar Luciano Astudillo (s).
Många imamer som idag verkar i de muslimska församlingarna är skolade i muslimska länder, och ”saknar i regel svenska språkkunskaper och kunskaper om det svenska samhället. Det faller sig naturligt att uppgiften många gånger blir dem övermäktig”, konstaterar han.
–Det påstås att saudiarabiska radikala muslimer erbjuder sig att tillhandahålla imamer gratis, och brist på pengar gör att moderata muslimer som vill starta en moské inte har något alternativ. Då bidrar vi med öppna ögon till en radikalisering av islam i Sverige, vilket är mycket, mycket olyckligt, säger Lars Leijonborg.
Samtalen med de muslimska företrädarna, bland annat med nybildade studieförbundet Ibn Rushd, om en imamutbildning har redan inletts. Ministern vill dock inte binda sig för att studierna ska ske på högskolenivå.
–Det är möjligt att det här, i varje fall till att börja med, skulle passa bättre som en eftergymnasial utbildning, på folkhögskola eller så. Jag är öppen för att utredaren kan pröva olika alternativ.
Samtidigt pågår förberedelserna inför höstens stora forskningsproposition. De offentliga anslagen ska, enligt alliansens valmanifest, öka till en procent av BNP.
Om det målet ska uppnås krävs ett tillskott på åtskilliga miljarder kronor. Men Lars Leijonborg är optimistisk inför matchen mot finansminister Anders Borg och de andra regeringskollegorna.
–Det känns inte som att vi behöver ta fram knogjärnen. I globaliseringens tid beror huvuddelen av tillväxten på ny kunskap. Redan nu står det klart att denna proposition kommer att innehålla en mycket stor satsning på miljö- och klimatområdet, den största som någonsin har skett i Sverige.
Han aviserar också åtgärder för att få bukt med den ojämna könsfördelningen i den akademiska världen. 83 procent av alla professorer är män.
–Det går framåt, av de nytillsatta professorerna är ungefär en fjärdedel kvinnor. Men förändringstakten borde vara högre.
Regeringens utredare föreslog nyligen att universitet och högskolor ska kunna handplocka, ”kalla”, duktiga personer till att bli professorer – utan konkurrens av andra. Avsikten är att öka andelen kvinnor.
–Jag är positiv till att införa rätten att kalla professorer, i klara fall där personen har en oomtvistad kompetens. Det kan mycket väl bli så att man kallar en man, men det där ska också kunna utnyttjas till att jämna ut olyckliga könsbalanser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar